Det är våren 2016, och Kristina Sandberg, är sedan Augustpriset och trilogin om hemmafrun Maj, en av landets mest efterfrågade författare. Hon vet att hon måste ta vara på den här tiden, den här möjligheten, fast hon börjar känna sig på bristningsgränsen.
Och så är det den där smärtan, en värk som strålar från bröstet ut i armen, handen domnar. Men hon skjuter upp mammografitiden, det är ju så mycket som ska göras först, texter som ska skrivas, resan med familjen till Cornwall, och så är hon inbjuden till Bergmanveckan på Fårö. Hon befinner sig i ett slags utmattningens frenesi, och längtar efter ledighet.
Så kommer ett samtal. Hennes pappa är död. Han har hittats på golvet i sitt hus i Moliden. Och strax efter det får hon beskedet: aggressiv…
